Ja, det med att skaffa pass verkar ta sin tid. Jag har bett om, och fått, ett nytt personbevis för att skicka till Norge men tyvärr är där fel uppgifter om mitt namn registrerade. Det står att jag som ogift hette Andersson vilket ju är helt fel, det är ju det namnet jag tog i tillägg till mitt norska när jag gifte mig.
Så nu får jag vänta tills de har hunnit rätta mina uppgifter, vilket kunde ta två veckor. Sedan måste jag ringa tillbaka och kolla att de har gjort rätt och så beställa ett nytt personbevis. När jag så får mitt personbevis (som förhåppningsvis är rätt) skall det skickas till Tromsö???, och sedan efter ett par-tre veckor igen kan jag åka till en norsk polisstation eller norska ambassaden i Stockholm och ansöka om nytt pass. Låter det krångligt?

Annars så mår hundarna bra och jag rätt så bra ibland. Har haft några riktigt jobbiga dagar emellanåt med huvud- och nackvärk men det är ju faktiskt en del av mitt liv. Just nu vet jag att jag också har tagit på mig för mycket “sysselsättning” men det kommer ändras inom några veckor. Med “semester” från spanskan och avslutade kurser så kommer det blir en lång ledighet med tid för vila och rolig träning med egna hundar, jag längtar!

Förra veckan var jag iväg med Happy för att hälsa på några får. Vi var hemma hos en kompis, Britt-Marie, då hon har några på sin gård som inte har lamm. Detta för att Happy skall ha sett får en gång innan resan till kennelträffen i Danmark. Vi skall nämligen få prova på vallning nånstans där nere utanför Köpenhamn och jag vill ju inte att Happy skall få en chock första gången. Ja, om hon skulle vilja äta dom vore det ju lika illa det smiley.

När jag tog ut Happy ur bilen tyckte hon fåren var rätt läskiga. Hon gick omkring på stela ben och “moffade” lite, ibland bredvid och ibland lite bakom mig. Efter en stund fick vi gå in i hagen med hunden kopplad och se vad som hände. Efter lite hjälp och tillvänjing så fixade Happy (fortf. i koppel) att få fåren i rörelse och se – då hände det något!
Det var precis som om man hade tryckt på rätt knapp, hon rörde sig framåt och flyttade fåren framför sig. Det var så kul att se hur hon växte mentalt och att hon instinktivt på nåt sätt visste hur hon skulle röra sig.
Att jag fick hjälp av Britt-Marie och Maria gjorde att jag kunde lotsa Happy rätt och att hon växte med uppgiften. Tusen tack till er båda för ovärderlig hjälp och som jag sa, jag åkte hemåt med ett fånigt flin om läpparna. Vilken hund och vilken upplevelsesmiley.
Jag hade “tur” att få titta på riktiga vallare också, både Britt-Marie och Maria har hundar som “kan” detta, både gamla i gamet och nybörjare. Jättekul och något som gav verkligen mersmak hos mig!

Här är några bilder på Happy, fåren och ett där Happy visar hur lång tungan var efter vallningen.

Bortsett från fårbekantskapen så har det blivit ett par rapportträningar, ett par spår, uppletande och även endel lydnadsträning. Har även varit och tittat på lydnadstävling i Mariestad med Happy och vi har hälsat på, och fått besök av Shaki. Kul å se att våra tjejer kan samsas och till och med ha roligt ihop.

Här under är några bilder på Vega och Leo under uppletande.

Här ovan är det Vega med föremål.

Leo letar…
och hittar!

Här kommer några bilder på Shaki.

Shaki och Magnus

Happy väntar på sina lekkompisar

Shakis “sambo” Elmi ligger hellre i solen och myser än leker med vildarna smiley.

Det har inte bara hänt roliga saker den senaste tiden. Det jobbigaste har varit att min goda holländska vän Ger Mofers har gått bort. Han har varit sjuk en stund men ändå så är man ju inte förberedd på döden. När jag fick veta att det bara var dagar kvar förstod jag ju att vi var tvungna att säga farväl av varann men det kändes ändå så overkligt.

Jag kommer aldrig glömma första gången vi sågs, i Norge 2002, och du sa att “sånna valpar vill jag också ha”!. Det var när du för första gången träffade sex stycken av valparna från stjärnkullen som ställdes ut på HGNs specialutställning.
Så din första kull blev med samma pappa som “stjärnkullen” har, din andra kull blev med Leo som far – en av “stjärnorna”. Ja, det finns en massa goda minner från alla länder vi har träffats i, alla gånger vi sågs och när vi pratades vid.
Ger var en varm, storhjärtat och “go” långhårsuppfödare, en vän jag kommer sakna av hela mitt hjärta. Tack för att jag har fått lära känna dig!

Med dessa ord om en saknad vän avslutar jag för i dag. I morgon skall Eva och jag åka till utställning i Lidköping för att titta på kompisar som skall vänstervarva. Det kommer vara en långhårsHH där också men det är inte Happy smiley. Hon är snart helt “naken” och inget för en utställningsring. I stället får jag väl ta en titt på Yobas barnbarnsbarn “Cleo” för jag räknar med att det är hon som skall ställas. Det är hemmaplan för dom.
Tills vi hörs igen – sköt om er!!!