Vart tog året vägen? Visst har det hunnits med massor men oj vad tiden går fortsmiley. Är det åldern mon tro? Eller är det att man har så himla kul?

Ja, hundträning är verkligen kul, för det mesta iaf. Och har man då också en hund som älskar att hitta på saker, så begränsas aktiviteterna endast av ork och egen hälsa. Vilken man ju också måste ta hensyn till, ibland.
För Leos del så är han på slutet av sin antibiotikakur mot Anaplasman men han kommer stå kvar på Rimadyl pga sin onda nacke. Han är fortfarande halt “i fram”, det varierar lite på vilket ben, men jag hoppas på bättring framöver. Hoppet är det sista som överger en!

För att inte livet skall bli för trist för honom, så försöker vi ta han med oss så ofta som möjligt på våra aktiviteter. När vi tränar själva så kan det ju t.o.m vara bra med den störning han tillför på en rapportstation. För det mesta sköter han sig men lusten att springa blir lite väl stor ibland, och då får man muta honom med lite godis gömd på uppbindningsplatsen.

Här är en bild jag tog på honom den 11 december när vi tränade rapport med Happy.

Happy blev det inga bilder på, hon är så snabb att hon sällan fastnar på bild i skogen under dåliga ljusförhållandesmiley.
Träningen blev dock väldigt bra. Det var mycket störningar i form av bilar, joggare och promenerande folk och hundar. Happy skötte sig fint bortsätt från en liten sak på första sträckan.
Hon sprang i full fart mot det hon trodde var A-station men det var istället en grupp människor och hund ute på vägen. Happy sprang rakt fram istället för höger i en skarp kurva, fick syn på gruppen och fortsatte mot dom. När jag upptäkte detta gjorde jag ett litet ropande, “Happy”, varpå hon tittar mot mig och ser förvånad ut. Ja, lite som om “är du där borta, jag såg dig ju nyss här borta”!
Men hon tvärvände mot mig och avslutade fint.
Resten av sträckorna gick utan bekymmer och i allt fick hon gå 5 sträckor denna dag då de inte var så långa.

Två rapportträningar i Mariestad har det också blivit med det vanliga Götene-/Mariestadsgänget. Nu börjar längden på sträckorna bli lite längre och vi märker på Happy att det nu är lite jobbigare, både psykiskt och fysiskt. Dags att öka på konditionsträningen så hon verkligen orkar och så att det inte känns jobbigt när marken suger musten ur henne.
Den psykiska biten ser jag då hon nu två gånger inte har gått felfritt när hon har skickats som första hund på första sträcka. Jag vet inte om det beror på att Birger valde att kalla tillbaka henne en gång hon valde fel på väg ut, eller om det bara är ett “påhitt”. Det är ju inte länge sedan hennes senaste löp så kanske är det lite hormonspöken i den lilla kroppen.
Men för att nu bättra på “pluskontot” så kommer vi köra några roliga, lite kortare motivationssträckor inför nästa gruppträning den 8 januari och så får vi se hur hon verkar då.

Ja, tro nu inte att hon har “gått ner” sig eller något sådant för hon springer lika fort och villigt som tidigare. Vi måste bara se till att vi inte bara “tutar och kör” utan tänker oss för i våran träning. Precis som om det är min starka sida…..

I tillägg till rapporten så blir det även både spår och lydnadsträning. En dag är vi inomhus i Hellekis ridhus och det har hittils varit kanon. Det har inte kommit så väldigt många än då vädret ju har varit ok även för utomhusträning, så det har nästan känts lite lyxigt med så god plats. Men kul är det och Happy tar inte åt sig lika mycket av störningarna längre. Ja, bortsätt från när någon kastar bollar eller dummies då – då är hon ibland hemsk! Vill bara dit och leka, med allt som kan kastas eller kan kampas med. Men vi tränar på saken smiley, att låta bli vill säga!

Nu när Leo har, och har haft, ont så begränsar vi självklart lek och stök för hans del. Ibland måste han ju ändå få vara lite busig och då leker han gärna med Happy. Oftast är det då dragkamp som gäller för det får bli inomhuslek utan stor fart för Leos del.

Här är Leo som försöker hypnotisera Happy att släppa leksaken!

Men se det, det har han inget för! Hon värnar ömt om sin Holländska toffelsmiley.

En vecka före julafton fyllde jag år. Hela 47… shit vad gammal jag börjar bli. Ja, jag tycker det ser så “vuxet” ut med 47 men känner mig inte riktigt mogen än… Det kanske kommer?
Dagen firades lugnt tillsammans med Eva och Roland som kom över på en bit mat. Så trevligare sällskap kunde man ju inte ha. Fick ett fint armband av dom som jag redan har hunnit använda flera gånger under julen.

Julen har detta år firats i Norge och det är, till trots för några missöden, den bästa julen på väldigt länge. Det var så härligt att vara “hemma”. Hemma hos mamma och Einar, och hemma i hjärtatsmiley. Jag njöt verkligen av dessa dagar även om de inte var så många.

Missödet stod bilen för då det upptäcktes att bromsvätskan försvann och att orsaken var hål i något bromsrör. Tyvärr satt röret “trång till” övanför bensintanken så det var inget man kunde ge sig på och bara byta själv. Någon verkstadstid gick inte att uppdriva inom närmsta dagen/dagarna så det beslutades att vi ändå skulle försöka ta oss tillbaka till Sverige. Det fanns ju lite, lite bromsar längst, längst in.
Och det gick fint även om det var väldigt jobbigt för Birger som körde. Här gällde det att ha flerdubbla säkerhetsmarginaler till allt! Men vi tog oss hem och nu är bilen “frisk” igen smiley.

Julafton firades hemma i Nittedal, och min syster var också där med oss. Det är hon som har tagit bilden under, där jag för ovanlighetens skull är med.

Delar av familjen samlad vid kaffebordet.

Nu när man börjar bli lite “äldre” och inte längre har små barn så tror man ju att det skall bli näst intill “tomt” för julklappar under granen. Men till min förtjusning stämde inte detta i år, hellersmiley
Jag är en sån som bara älskar att känna på, klämma på och öppna paket och denna julen var jag i mitt esse!
Jag valde att vara tomte för då kunde jag ju känna på allas smiley paket utan att skämmas. Man måste ju faktiskt hålla ordentligt i paket och kolla noga innan man överlämnar de, eller hur?

Bilden visar Iwer, en av familjens pointrar, första gången har ser en tomte.

Det blev ju även lite paket på hundarna. Nu när vi hade tre hanar i huset samtidigt plus Happy, så fick de turas om att vara med vid paketöppningen. Morsans två pointrar Iwer och Terko var inga bra paketöppnare, de kan nog behöva lite förevisning av en “randig”. Ja, för alla tre randiga, Compiz inkluderad (som öppnade sitt paket på juldagen), är väldigt bra på att öppna paket.
Ja, så bra att de öppnar inte bara sina paket utan även alla andras. Vad som finns i paketen spelar ingen roll för det är ändå själva pappret och “slitandet” som är bäst.

Ja, vad vore julen utan paket?

Happy tittar på med sin nya leksak i munnen.

Kolla in paketet! Här har det varit en randig och påbörjat öppnandet. Tomten lyckades rädda paketet i sista stund, därav den lite bistra minen smiley.

Leo vill ha fler paket!

Alla fick paket, stora och små, två- och fyrbenta. Ja, tomten också!

Glad tomte!

Det var en härlig julafton som jag kommer minnas länge. Allt från besöket vid familjens gravar där vi tände ljus och gjorde fint för några av våra nära, till härlig hundpromenad och självklart glädjen av att få vara tillsammans, äta oss mätta och njuta av julefriden.
Vi åker bara till en enda kyrkogård då pappa och farmor ligger i samma grav och på samma kyrkogård finns även graven till min mormor, morfar och en morbror.
Det är mycket stämningsfyllt då “alla” besöker sina gravar denna dag och det flödar av ljus och lyktor och man skickar varma tankar till de som inte kan vara med på denna stora familjehögtid julen trots allt är.

Annars så har det blivit en hel del vila under julen. Inte bara på oss tvåbenta utan även för någon av de fyrfotade. Leo verkar gilla både att ligga i sängen (vilket han inte gör hemma i Götene) och att ligga i knät.

För Leos del var det inget hit att vara på julsemester beträffande “väglaget”. Det var så isigt och halt att han knappt ville gå ut. Han kände helt klart av sin reducerade kropp och han rörde sig både stelt och försiktigt ute.
Desto större var lyckan när vi sedan kom hem till ett snö- och isfritt Göttorp! Då sprang han runt som en yster kalv, jättelycklig över att kunna röra sig utan att halka.

Ja, det var nog allt för denna gång. Min högerhand och arm behöver vila lite, den gillar inte att skriva så långa stunder i taget. Det har blivit lite mycket nu under höst/vinter med olika tidningar och en massa mailande hit och dit så jag försöker ta det lite lugnare nu en period.

Avslutar med en bild på Iwer som minsann inte tänker ha på sig sin selesmiley.